Olyckliga i paradiset är titeln på läkaren Christian Rücks bok, i vilken han söker svar på varför vi mår så dåligt när vi har det så bra. En av hans förklaringar tar fasta på det faktum att olyckan i sig inte har ökat i samhället, men att vårt psykiska lidande i allt större utsträckning förklaras i psykiatriska termer. Rück konstaterar att det finns behov av diagnoser. En diagnos är oftast en förutsättning för att få tillgång till behandling, vård och eventuell sjukskrivning. Men han framhåller också att det finns en skillnad på ohälsa och sjukdom.
Ett tillstånd som skulle kunna bli poster boy för diskrepansen mellan sjukdom och ohälsa och behov av diagnos är utbrändhet. Begreppet burnt out började användas i USA av drogmissbrukare som en metafor för att beskriva den egna situationen och upplevelsen av utmattning, tomhet och desperation. Psykologen Herbert J. Freudenberger använde år 1973 begreppet för att diagnostisera sin egen utmattning orsakad av intensivt arbete. I den svenska vokabulären gjorde ordet utbränd entré år 1986 genom utgivningen av Christina Maslachs bok Utbränd. En bok om omsorgens pris. Idag är det väl ingen som inte slänger sig med uttrycket för att beskriva den utmattning som vi stundvis kan uppleva både hemma och på jobbet.
För att ett tillstånd ska kunna bli en diagnos ska det finnas underlag i form av studier som visar diagnosens giltighet och för att kunna ställa en diagnos måste det också finnas tillförlitliga kriterier. Inget av detta (läs vetenskaplig evidens, klinisk empiri) finns för utbrändhet, ändå har Socialstyrelsen i Sverige fastställt den psykiatriska diagnosen utmattningssyndrom. Men att etikettera individer med en sjukdom som egentligen inte går att definiera och för vilken det inte heller finns en behandling, vart leder det?
I det granskande reportaget Brännmärkta i magasinet Filter (DEC/JAN 21/22) beskrivs hur det i kombination med vårdval bland annat kan leda till privata vårdbolags välstånd. Region Stockholm betalade år 2020 cirka 32 miljoner euro för behandlingar så som andningsträning; qi gong; insomningstips; kostrådgivning och basal kroppskännedom. Data som visar effekten av denna vård saknas dock. Kanske inte riktigt den bang for the buck som skattebetalare och de med utmattningssyndrom har rätt att förvänta sig.
Och ironiskt nog var aldrig Christina Maslachs arbete med frågan om utbrändhet tänkt att fungera som ett diagnosverktyg för personlig ohälsa eller sjukdom. Tillsammans med Michael P. Leiter konstaterar hon i en artikel i Harvard Business Review från år 2021, att det inte finns några kliniska bevis på att utbrändhet är en individuell funktionsnedsättning, utan
the findings can help leaders design effective ways to build engagement and establish healthier workplaces in which employees will thrive.
Typ mike drop. Det är inte det att tillståndet utmattning inte finns, men det är inte individen som är sönder utan våra arbetsplatser. Det är troligtvis helt fel bransch som får miljoner för att försöka lösa problemet.
Och kanske det inte ens räcker att fokusera på arbetsplatserna. Kanske är det hela samhället som behöver hjälp. Filosofen Byung-Chul Han beskriver i sin essä Trötthetssamhället (2009) hur vi rört oss från disciplinsamhället till prestationssamhället, från förbud och order till projekt, initiativ och motivation. Medan disciplinsamhället och dess fokus på nej, skapar "galningar och förbrytare", menar Han att prestationssamhället frambringar deprimerade och misslyckade människor. Han konstaterar att vi "lever i en värld som lider stor brist på avbrott, på mellanrum och mellantider. Accelerationen avskaffar all mellantid".
Det är omöjligt för mig att inte komma till slutsatsen att här finns det argument för minimalism. Som en metod för att skapa fler andningspauser och utrymme för återhämtning. Helt gratis. En minimalism som kan börja med att vi minskar antalet fysiska föremål vi förvaltar och därifrån gå vidare till att bli bättre på att särskilja vad som ger ett mervärde i våra liv och i samhället i stort. Det handlar inte om att sluta prestera, snarare om att prestera på ett mer mänskligt sätt. Byung-Chul Han sammanfattar det väl med att konstatera att:
om sömnen är den kroppsliga avslappningens höjdpunkt, så är den djupa ledan den själsliga avslappningens höjdpunkt. Ren stress förmår inte frambringa något nytt. Den reproducerar och accelererar det redan förhandenvarande.
Det är med andra ord inte hyperaktiviteten som är uppfinningarnas moder, utan tristessen. Vi behöver mer joy of missing out i utvecklingens namn helt enkelt.
