Vi tar cirka 25 000 andetag på ett dygn. Dag ut och dag in. Det är så självklart att andas att vi inte ens tänker på det. Vi mäter och räknar gärna hur många kilometer vi springer, hur många steg vi tar, hur många kalorier vi klämmer i oss (eller låter bli), hur många kilo vi orkar lyfta på gymmet och så vidare. Men de där andetagen bara finns där, en förutsättning för allt, men ändå i skuggan av allt annat som är räknebart. Möjligtvis påminns vi om andningen under en session på yogamattan, eller under meditation, för att snabbt efteråt låta den bli något som sker automatiskt och i bakgrunden av allt det andra vi gör på ett mer medvetet plan.
Författaren och journalisten James Nestor menar att andningen är en konstart som fallit i glömska. I boken Det perfekta andetaget - den nya vetenskapen om en förlorad konst (2022) beskriver Nestor varför andning nuförtiden inte är en medfödd talang. Vi andas för mycket genom munnen, vi fokuserar för lite på utandningen och vi andas för snabbt och tar också för djupa andetag. Konsekvenserna av vår dåliga andning kan förklara flera åkommor som hälso- och sjukvården försöker lösa genom helt andra metoder än en förbättrad andning.
Nestor beskriver hur fokus på andningen och framförallt näsandning givit och ger positiva resultat för olika patientgrupper. Humör, immunförsvar, vikt, cirkulation, tandhälsa, adhd och sexuell förmåga är bara några exempel på områden där tillämpning av kunskapen om det perfekta andetaget lett till ökad livskvalitet. Förklaringen står att finna i att genom näsandning inkluderas bihålorna, i vilka det frigörs en stor mängd kväveoxid. Kväveoxid är en molekyl som bidrar till cirkulation och syretillförsel till cellerna. I boken framgår att om du näsandas kan du ta upp 18 procent mer syre än om du andas genom näsan. Den ökade syresättningen gör att kroppens alla delar syresätts bättre. Genom en japansk studie från år 2013 bekräftades till exempel att munandning stör syretillförseln till den prefrontala barken. Att det finns en koppling mellan adhd, där den prefontala barkens fuktionsförmåga har en viktig roll, och andningens kvalitet, blir därmed helt logiskt.
Instinktivt känns det för enkelt. Är det ens möjligt att tänka tanken att alla besök vid hälso- och sjukvården skulle inledas med en kontroll av din andning, före alla andra eventuella insatser? Skulle den sammanlagda expertkunskapen som samlats under årtionden, delvis kunnas ersättas med en djupare kunskap om näsandningens effekter?
Edward de Bono, läkare, psykolog, filosof och författare, ägnade hela sitt liv åt att förbättra våra metoder för att tänka (mer lateralt) och sjöng ofta enkelhetens lov. I sin bok Simplicity - be a sharper, faster, clearer thinker (2015) skriver han hur en allt mer komplex värld gör att enkelhet är ett grundvärde. Att tro att komplext automatiskt betyder säkrare och bättre är ett misstag vi ofta gör. Det kan finnas ett motstånd mot att utmana komplexa system, eftersom komplexitet också ger vissa grupper status och makt. Men det finns alltid ett lättare och smidigare sätt att göra saker och ting, och vi måste aktivt söka det. de Bono menade:
Getting involved in trying to make things more simple is good for you and good för society. It is almost as important as ecology.
Medan vi inom systemen vi byggt upp för hälsa och välmående letar efter enklare sätt att lösa folkhälsans utmaningar, och innan andning ordineras som behandling, kan du börja helt på egen hand, från och med nästa andetag. Så stäng munnen och följ receptet från Det perfekta andetaget:
- Andas genom näsan (tejpa fast munnen på natten om det behövs).
- Fokusera också på utandningen, diafragman är ditt andra hjärta.
- Andas långsamt, in på 5,5 sekunder och ut på samma tid.
- Andas mindre, 5,5 andetag i minuten.
Kan det bli enklare att göra en insats för din egen hälsa?
