Grunden för all städning, eller snarare sortering av ägodelar, är kategorier. Städgurun Marie Kondo systematiserar organiserandet genom att rensandet sker enligt en kategori i taget, och i en bestämd ordningsföljd. Du börjar med kläder, går vidare till böcker, rensar därefter papper, varefter du sorterar komono (diverse) och avslutar med sentimentala föremål. På Netflix rullar nu serien Home Edit, i vilken de professionella organisatörerna Joanna och Clea också vill få oss att finna lyckan genom ordning och reda. I tv-showen visar de med visuella effekter hur zoner skapas för föremål som hör till samma aktiviteter, till exempel: arbete; fritid; friluftsliv; pyssel; presenter och så vidare. Deras signatur är att inom zonerna om möjligt kategorisera enligt färg, regnbågen får flytta in till din bokhylla, ditt skafferi eller din garderob.
Att kategorisera underlättar vardagen. Det sparar tid att veta var alla saker hör hemma. Men vi använder inte kategorier endast till fysiska saker. Också i sociala situationer har vi behov av att sätta etiketter och dela in i fack. Det är ett sätt att orientera sig i omvärlden. Att mentalt förbereda sig på en interaktion med en annan människa. En del arbetsgivare är villiga att satsa pengar på konsulttjänster i tron att även vi människor kan grupperas som en prydlig regnbåge. Genom att vid rekryteringar låta sökanden genomgå olika typer av personlighetstester, som DiSC och MBTI, hoppas arbetsgivare kunna bedöma vem som är bäst lämpad för det lediga uppdraget. Då är det bara att bestämma sig för om det är en blå, grön, gul eller röd person som behövs för en komplett laguppställning.
Fast nej, så enkelt är det inte. Människan är betydligt mer komplex än ett föremål. Författaren Merve Emre beskriver i sin bok Vilken typ är du - varför du inte kan lita på personlighetstester (2019) hur ursprunget till dagens personlighetstester kan härledas till en mors och dotters besatthet av psykoanalytikern Carl Jung. Denna besatthet fick Katharine Briggs och hennes dotter Isabel Briggs Myers att envist försöka förklara världen utifrån personlighetstyper, och skapa ett standardiserat frågeformulär för att fastställa individers personlighet. Detta sammanföll väl med efterkrigstidens amerikanska intresse för personlighetstestning och strävan att utveckla specialiserade mänskliga talanger som skulle bidra till kulturella framsteg under kalla kriget. Dessa ihärdiga försök att mäta personligheter, både på individuell och nationell nivå, har dock aldrig frambringat evidens som stöder användningen av personlighetstester.
I Emres bok nämns att upprepade test kategoriserar en och samma person som olika typer i mer än 50 procent av fallen. Och det är kanske det som är regeln för oss människor, vem eller vad vi är, är beroende av dagsform och situation. Precis som beteendeekonomer övergivit bilden av den ständigt rationellt agerande Homo Economicus, har också forskningen om personligheter bytt perspektiv. Istället för att sortera människor i fack, utgår teorierna från samverkan mellan kontext och person. Hur vi agerar och reagerar är mer beroende av de omständigheter vi befinner oss i eller vilka människor vi är med, än på en på förhand fastställd inneboende natur. Jag vill helst använda skämskudde när jag uttrycker det så här svulstigt, men det är tydligen oundvikligt: lika lite som en människa är en ö, är en människa en färg, vi har alla regnbågens färger i vår beteendearsenal och plockar fram enskilda färger för att hantera de händelser vi befinner oss i.
Invändningen att testerna är väldigt svåra att validera kan rundas av arbetsgivare med konstaterandet att det i slutändan handlar om självkännedom, att det alltid är bra att känna till sina styrkor. Men som beteendevetaren Herminia Ibarra säger
Allt det där om att hitta sina starka sidor, det ger folk klartecken att kategorisera sig själva och andra på ett sätt som helt bortser från hur vi utvecklas och växer och stimuleras och upptäcker nya saker.
Hon fortsätter: "Men folk vill ha klara besked, och därför säljer sådana metoder. Det är rätt mycket svårare att säga 'tja, experimentera lite och se vad som händer'."
Så medan du går all in med färgkoordinering och etiketter i hyllor och lådor, är det kanske inte en metod du av bara farten ska tillämpa på dina medmänniskor. Men själva poängen med att minimera är ju att ha mer tid och energi till annat än fysiska föremål. Till exempel till att kunna hantera vårt irrationella jag och våra irrationella medmänniskor och ge mer plats för experimenterande. Helt otroligt hur minimalism ändå är svaret på alla utmaningar.
Citatet av Herminia Ibarra är hämtat från boken Bredd - därför lyckas generalister i en specialiserad värld (2020) av psykologen David Epstein.
